Arvoderad helgslyna

Nej, nej, nej! Det får inte börja nu, närsomhelst men inte nu. Ett lätt vickande med höfterna, lite snett i sidled, så kanske man kan åstadkomma lite motverkanseld. Kanske den grova sömmen i jeansgrenen och den sträva stolssitsen kan tänka sig att samarbeta lite, med friktionens hjälp? Skulle inte tro det va. Ett fåfängt försök. Vad trodde hon egentligen?

Paniken sprider sig blixtsnabbt i kroppen och händerna går snart inte att tygla längre. Infernaliskt. Diaboliskt. Hon vill inget annat än att gräva ned fingrarna i det delikata köttet därnere. Riva och klösa i skrevor och flikar för att stävja den hänsynslösa klådan, men men det gäller att bita sig i tungan.

Kunden tycks inte ha märkt något ännu… väl?! Så, sjutton outhärdliga minuter senare är behandlingen slutförd och fru A. klär äntligen på sig och lämnar den exklusiva salongen för den här gången. En av företagets mest trogna stammisar som måste behandlas med vördnad. Business is business. Ytterdörren går igen med ett klick – hon kastar sig huvudstupa in på toaletten.

Det känns både torrt och fuktigt på samma gång, hyn flammar. Trostyget har klibbat fast och måste dras loss från blygden, som ett gammalt plåster. Det kliar och svider intensivt, eller snarast något mellanting. Rester av organiskt material skrapas av och ansamlas under naglarna. Torra flagor av eget skinn blandas med klistriga främmande substanser. De sistnämnda har inte kvinnligt ursprung. En kväljande lukt slår våldsamt upp i näsan, den påminner om morgonen efter en kräftskiva. Som om hon går omkring med härskna skaldjursrester mellan benen. Det blir alltid såhär dagen efter, fast om möjligt värre och värre för var gång.

Beatrice är hennes artistnamn, hennes alter ego och ska enligt babyboken hemma i bokhyllan betyda ”den lyckosamma”. Lyckosam? Det är väl en definitionsfråga som så mycket annat. På ID-kortet står i vilket fall Susanne, ett typiskt namn i hennes generation av svenska 60-talister. För barn, vänner, grannar och kollegor är hon heller inget annat än just Susanne. Trygg, skötsam och möjligtvis en aning tråkig.

Dubbellivet är en nödvändighet för att hennes tillvaro skall hållas flytande, ett informationsläckage skulle vara otänkbart. Katastrof bara förnamnet. Det är hennes och makens smutsiga hemlighet, men den delas ju förstås också med alla trogna ”givare”. Förtroendet är dock gentemot dem stabilt och ersättningen som betalas ut tämligen god.

Kvällen innan är alltid spänd, med fjärilar i magen trots att hon gjort detta så många gånger förut. Försöker natta barnen, men det är svårt att få dem att komma till ro eftersom oron tycks smitta av sig. Hennes make är också uppe i högvarv, men hans nervositet är helt klart av det mer förväntansfulla slaget. Ögonen tindrar och rösten kvittrande, som aldrig annars.

Hon vill inte prata om morgondagen och han vill inget annat än att prata om den. De ligger i sängen och den spända stämningen vill inte ge med sig, tvärtom. När hon lagt sig på sidan, med ryggen till och demonstrativt släckt ljuset kommer han närmare. Trycker längtansfullt sitt stenhårda stånd mot sin hustrus bak, torrjuckar så återhållet det bara är möjligt. Den välsignade baken drar sig bortåt, försöker undkomma. Hon är knastertorr, det känns som mockaskinn mellan benen. Nej, det blir inget nu, men om ungefär 20 timmar – Beatrice gör entré på sin egen hemmascen.

Ungarna är lämnade hos systern, som vanligt, och de intar tillsammans en lätt middag vid köksbordet. Lite caesarsallad och rödvin. Aptiten är sisådär. ”Jag vet inte,” säger hon tyst ”jag tror inte att jag klarar det här något mer. Det får nog bli sista gången nu.” Så säger hon varje gång, men han bönar och ber, ber och bönar. Och kan man göra annat än ge med sig? Nä, det verkar inte så.

Så börjar den rituella metamorfosen; make-up skall läggas och naglar skall målas. På precis det rätta schaviga sättet, helst utan all stil och finess. Håret ska fixas (trasslas till) och lämpliga (billiga) kläder sättas på. Parfymen är en av de sämsta som finns på varuhuset, luktar som syntetisk citron och rengöringsmedel.

En dress down så att hon ska se maximalt slampig ut, som en riktig white-trashslyna. Påklädningsceremonin är förmodligen det enda som gör situationen någorlunda uthärdlig, det underlättar att faktiskt bli någon annan även exteriört. Spela rollen fullt ut.

Och så avfärd från det fashionabla villaområdet precis utanför Stockholms innerstad, ett charmigt övre medelklassghetto där alla efternamnen klingar ursvenskt och gräsmattorna alltid är vältrimmade. Destination: en sedan flera år förhyrd källarlokal i Södertälje.

Ögonblicket innan hon går in är fruktansvärt. Hjärtat hamrar vilt. ”Susanne, vad fan håller du på med egentligen? Så här är du inte uppfostrad. Det måste bli sista gången!” Och tänk om föräldrarna visste. De skulle hamna på dårhus direkt.

Inne i lokalen hörs små ljud av närvarande människor, men inga röster. Som vanligt, ingen är ju där för att prata eller umgås i vanlig mening. ”Givarna” är en grå massa av mer eller mindre patetiska män, förmodligen utan något annat sexliv att tala om. Annonseringen sker helt anonymt via webben och har fungerat förvånansvärt väl. Maken tar emot de sista anländande i den andra ingången från gatan, samlar in och granskar noggrant de aktuella hälsointyg som erfordras för att få deltaga i övningarna. Klartecken gives efter att regler och förhållningsorder högtidligt presenterats.

Estraden är hennes, den enda närvarande människan av honkön. Hon slår sig ned i soffan mitt i det i övrigt omöblerade rummet. En ansiktslös vägg av män står framför och håller andan. En kort liten onanishow som uvertyr hör till. För att få upp ångan hos ”givarna” och kanske till och med locka fram lite av hennes kroppsegna glidslem. Självsäkert och vant ser det ut, men det är det naturligtvis egentligen allt annat än. Hon är vansinnigt nervös nu och trots att hon gått på toa två gånger nyligen känns det kissnödigt.

Inga krusiduller, skreva isär benen och fläk upp fittan bara. Visa den rosa insidan och hålet för kåtbockarna, pulla lite så kan man snart börja. Händer trevar ned i byxorna och börjar trängtansfullt dra och mjölka.

Maken tar plats bredvid soffans kortände och kommenderar tyst fram ”givarna” genom att militäriskt peka på dem med hela armen. Oftast en och en, men någon gång två och två. Inga kondomer finns att tillgå, det hör till spelets regler och är också orsaken till att hälsostatusen så noga skall vara styrkt av läkare. Detta är makens bästa stund i tillvaron, när en lång rad av sädstinna män tömmer sig i hans älskade fru. Som primitiva djur. Hon ligger där och bara tar emot de vita flodvågorna i sitt fruktsamma sköte. Som ett sant sprutluder.

Den förste ”givaren” för aftonen kommer fram efter order från maken. Han är en av dem som varit med längst i dessa sammanhang och är pålitlig. Levererar alltid en rejäl laddning. Men han har dock oftast lite svårt att få upp den helt, så hon tar den halvt svullna lemmen i sin mun och suger den målmedvetet ren. Den luktar äckligt och otvättat, smaken påminner om en rumsvarm cheddarost.

Den förste petar okänsligt i hennes mynning med fingrarna. Så snart han blodfyllts tillräckligt hjälper hon in honom mellan sina nederläppar. Efter ett par torftiga juck så börjar det rycka och pulsera i kukroten. Det känns som om det redan är halvfullt i henne. Inuti slidan känner hon inte riktigt men kan ana att något är på väg ut ur öppningen.

Maken vill inte att något rinner ur i onödan innan alla är klara, så hon glider ned en bit för att få sin fittkanal i mer upprätt läge. En behållare, som den spermahink hon nu själv är. Hennes äkta hälft förstår detta med telepatisk precision och är snabbt framme med en kudde som understöd.

Makens andning är samtidigt både tung och hastig, upphetsningen påtaglig. Den iscensatta befruktningstravestin fortsätter monotont. Det sprutas, hälls, rinner, duschar, regnar, väller, vräker, pumpas ut – över, i och på hennes uppspärrade könsdelar. Rinnigt, geléigt, kladdigt, såsigt, slemmigt med klumpar – alla former av manliga uttömningar på en gång.

Hon anstränger sig för att hålla isär fittläpparna, men halkan gör det nästan omöjligt. Få av de sista i ordningen vågar faktiskt glida in i henne. Långtifrån alla män känner sig bekväma med att bada sitt blottade ollon i en sådan gegga, och det har hon förvisso full förståelse för.

En av de sista känner hon inte alls igen, det måste vara en ny förmåga som maken lyckats skramla fram. Hon slipper tack och lov hela den administrativa apparaten inför dessa sessioner. En uppenbart tragisk gestalt är det i vilket fall, det skulle inte förvåna om han drogs med något psykiskt funktionshinder. Ett klassiskt okysst utseende. I 40-årsåldern, men ser ändå ut som en pojke.

Kollapsen tycks vara nära, ögonen på väg att tränga ut ur sina hålor. Svetten har trängt igenom hans t-shirt och balansen är märkbart påverkad. Byxorna på halvstång.

För ett ögonblick drabbas hon av något för sammanhanget rätt märkligt. Moderskänslor. Hon vill hålla om och trösta, berätta att det inte är farligt, att det kommer att ordna sig. Han tultar fram mellan hennes lår och försöker i panik hitta en angreppsvinkel för sin lilla snopp. Det är verkligen ingen kuk, en söt liten pillesnopp.

Vid minsta rörelse känner hon hur det skvalpar i henne, ytterligare lite till skvimpar över och rinner ned mellan svettiga skinkor. Med skräcken lysande i sitt ansikte lyckas ändå nykomlingen till sist att övervinna sin mentala låsning, det plaskar till när han sänker sig ned i den sädstinkande brunnen.

Han kommer omgående och undslipper sig en svag grymtning. Sliter fumligt upp byxorna och försöker med skälvande händer att få ned sin geggiga erektion i linningen. Tar till en vinglig flykt mot utgången innan detta lyckats fullt ut. ”Men vänta,” ropar maken olyckligt ”du ska ju få betalt först.”

När hela föreställningen är klar tackar maken högtidligt alla ”givare” för deras insats, vita kuvert med det sedvanliga arvodet delas ut till var och en. Nykomlingen får väl kontaktas på mail igen, så att man kan göra rätt för sig.

Så är det framgångsrika äkta paret äntligen ensamma kvar i källaren, tystnaden är så kompakt att den går att tälja med kniv. En stor och smakfullt inredd villa därhemma, begåvade och väluppfostrade barn, hög inkomst… och så denna smutsiga, bisarra och topphemliga hobby.

Maken är nu så vansinnigt uppkåtad att han gnäller, morrar och piper, som en brunstig hund. Sitter och nosar och krafsar i hennes översvämmade skrev. Tänk att detta kan vara det vackraste i tillvaron. Hans älskade övergjuten, laserad och till bredden fylld av sanktionerad otrohet.

Susanne är avdomnad i benen, har kramp i ryggen och är extremt kissnödig. Hon är överväldigad av känslor; äcklig, smutsig och utnyttjad. Och på samma gång älskad som ingen annan. En outgrundlig paradox.

 

fleshlight-girls-orifices

Kommentera

Loading...